Jag lyssnade på en liten debatt i radion i dag medan jag höll på att laga mat till familjen.

Det var mellan en ordförande och en vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott har jag för mig.

Alltså mellan en moderat och hon Ylva Johansson.

De hade båda intressanta tankar om pensionering och hur vi skall ha det i ett samhälle med ett pensionssystem uppbyggt för en befolkning som bara sporadiskt blev gammal nog att få pension och dagens befolkning som hinner bli både åttio och nittio och hundra innan den har vett att stänga ögonen för gott.

Men det som jag främst reagerade inför var, att inte någon snuddade vid frågan om varför vi lönearbetar.

Det kändes som om deras övertygelse var att vi lever för att lönearbeta, inte lönearbetar för att leva.

Själva lönearbetandet var tydligen livets mening.

En del journalister och politiker gör sig lustiga inför tanken att dra ner på arbetstiden. Vänsterpartiets kongress uttalade sig visst för att förkorta arbetstiden, men en förfärligt massa mediepersoner undrade hur det skulle betalas.

Ingen kom på tanken att om man minskar sin arbetstid så kanske man skall ha mindre i lön och att man konsumerar mindre, vilket vore bra för miljön och kanske för hälsan.

Kanske skulle fler människor kunna dela på de arbeten som finns.

Företagens försäljning av en massa smörja skulle antagligen minska, vilket kanske gjorde att BNP minskade något.

Det tror jag vi kunde stå ut med eftersom BNP är ett ruskigt grumligt mått på välfärd

Det skulle vara intressant om det uppstod en debatt kring frågan om varför en del arbetar så förfärligt mycket och varför det anses så moraliskt fint att slita ut sig.