Vi kom att prata lite om lärare och lärarutbildning i går.

Det anses vara problem med att de som söker till lärarutbildning är de som inte kommer in på någon annan utbildning efter gymnasiet.

"Lyckas man inte med något annat så kan man väl alltid bli lärare."

Lön och allmän status i samhället anses vara orsaken.

De blivande lärarna skulle alltså oftast vara de som själva misslyckats i skoltävlingen om de bästa betygen. Alltså de som inte tyckte att det som tanten eller gubben där framme snackade om var av intresse. De som i högstadiet, där grunden för gymnasiebetygen läggs, hade andra och viktigare ting att tänka på.

Nämligen att överleva skoldagen och dess pseudoliv!

Det är klart att med sådana blivande lärare, så blir det väl problem på lektionerna sedan när de nya lärarna skall börja jobba?

Här måste vi göra något så att lärarnas löner och status höjs rejält, så att fler vill söka sig till detta viktiga yrke.

Men så dök en liten tanke upp.

Det kanske inte är fel?

Det är kanske de med dåliga betyg, som kan förstå vad som är fel med skolan?

Det är kanske de med dåliga betyg, som kan fatta hur man skall göra istället?

Det är kanske så att de duktiga eleverna som lyssnat till läraren med tindrande ögon och bara svalt lärarens ord och själva velat bli regisören av tillställningen är olämpliga?

För vad vet egentligen de lyckade människorna om hur det är att vara fel, eller anses vara fel, socialt, medicinskt och kanske mentalt till och med?

Vad vet de lyckade eleverna om ångesten varje morgon man måste ta sig till skolan?

Kanske är det så att goda betyg skall utestänga från hantering av medmänniskor och särskillt barn och ungdomar?