Gå in på SVD.se (Svenska Dagbladet).

Klicka er till deras serier och till Bergelins.

Där har man på ett klart sätt beskrivit situationen på arbetsmarknaden.

Jag kom att titta på Aftonbladets nättidning i dag på fm.

Där hittade jag ett stycke av Jan Guillou. Eftersom jag tycker rysligt illa om karln, han är ju ännu mer egotrippad än Gubbfan, så skulle jag min vana trogen hoppa över hans ordsvammel.

Men för en gångs skulle läste jag det hela i alla fall och fann till min häpnad att karln hade något klokt att säga.

Hans slutsats var att vargfrågan för regeringen är en fråga om att skapa motsättningar.

Man vill ställa grupper mot varandra.

Ickejägare mot jägare

Stadsbor mot lantisar

Friska mot sjuka.

De med arbete mot de arbetslösa.

Förmögna mot patrasket.

Söndra och härska hette det visst förr.

Jag lyfter på hatten för den där Jan G. Poletten har trillat ner hos honom också.

.

Jag är faktiskt riktigt rädd för vad som kommer ur den här politiken.

Jag tycker jag känner igen riktningen mot det samhälle som skapades i vissa delar av Europa på 30- och 40-talet. Även här känner jag den brunsvarta stanken sippra fram.

Jo ett litet tillägg i efterhand.( 11:46)

Jag förstår fortfarande inte varför det stora jaktintresset främst rör dessa vargar och inte också björn och vildsvin.

Och varför propagerar ingen för inplantering av rovdjuren i storstadsområderna och i skogarna och parkerna i dess utkanter? Det finns ju gott om bytesdjur i dessa områden.

Ett litet skolgnäll så här på eftermiddagen bara!

En utredning har föreslagit att eleverna skall få överklaga slutbetyg.
Ur rättsäkerhetssynpunkt förefaller det ju bra.
Slutbetygen betyder ju så mycket, inte bara för den unga människans möjligheter att vidareutbilda sig, utan också för individens självkänsla.
Ett betyg är ju en lärares dom över prestation, eller hur läraren ser på prestationen, och en dom över hur läraren ser på eleven som människa.
Åtskilliga elever har nog under åren varit beredda att begå mord på lärare, som under terminen vinkat med höjda betyg, men som slutligen givit ett lågt betyg, fastän eleven får reda på att det är "starkt".
Ännu fler pojkar och flickor har gått gråtande från sådana möten.
Jag undrar om lärarna vet vad de gör med de unga människorna?
Jag undrar om de förstår vad de sysslar med?

Landets utbildningsminister, majoren Björklund, regerade reflexmässigt med att förkasta idéen.
Inte sjutton skall beväringarna, förlåt ungdjävlarna skall det väl vara, göra annat än att lyda!

Inte får de tänka själva heller. Hur skulle det gå?
Men visst kan det vara besvärligt för många lärare som inte har tillräckligt torrt på fötterna med möjligheten att överklaga, det förstår jag också.
Men kanske innebär det att en del gamla och unga stötar funderar över hur eleven ser på betyget?
Kanske leder det till att man inom utbildningsväsendet funderar över att betyg också uppfattas som ett betyg på individen som sådan?

Men det är väl inte att hoppas på, med en utbildningsminister som sprider en brun 30-talsstank kring sig?

Jag har snart avslutat årets julklappsbok.
Det har tagit lite tid av främst två skäl:
För det första, tillhör jag den skara människor, som brukar somna ca 5 cm innan huvudet nått kudden. Det går inte då, att ligga och läsa en massa böcker.  Så det får bli en liten stund på dagen. Det är bara det, att gamle Luther sitter där på axeln och muttrar över att man läser, när man skall göra nyttigare saker som att städa, bära in ved eller skotta snö.
För det andra heter boken: "Jesus, Paulus och kärleken" och är skriven av Stellan Ottosson.
Det innebär att det är mycket att tänka över.
Nej Nej!
Hedningen har inte gått och blivit religiös på gamla dagar.
Det är bara det, att den kristna kyrkan har betytt så mycket för hur vårt samhälle har utvecklats.
Den här boken ger många förklaringar till hur det har gått som det har gått.
Så om de goda läsarna av denna blogg tar och lånar den på närmsta bibliotek, så har de något verkligt spännande att läsa.

Fast det gäller att ha skolkunskaperna i kristendom eller religion som det heter nu för tiden någorlunda aktuella eller i alla fall inte för långt ner i det där moraset som kallas människohjärna.

I dagens tidningar på webben berättas det om att regeringen planerar att sänka skatterna ytterligare. Dels för att de stackarna som har arbete/sysselsättning skall få behålla mer, dels för att låginkomsttagarna och de arbetslösa skall anstränga sig mer för att få jobba mer eller skaffa sig jobb.

Vilka jobb!

Var finns de?

Det finns ju inte lönearbeten åt alla.

Då skapar man jobb naturligtvis genom att tvinga folk att arbeta mer.

Eh...

Någonstans går det inte ihop.

Det är klart, om man skapar en kader av tjänstefolk som till svältlön tvingas betjäna de besuttna så blir det lite fler jobb. Inte som det räcker att försörja sig på, men det är ju jobb i alla fall.

Man skapar jobben genom att ge skatteavdrag för hushållstjänster för de som har råd, subventionerade ombyggnader av villan för de som har råd, subventionerade restaurangbesök och subventionerade besök hos hårfrisörskan för de som inte ids laga sin mat själva eller själva klippa hårtestarna. På detta sätt skapar vi en kader av underbetalda arbetare/tjänstehjon.

De där konstiga orden solidaritet och empati gäller naturligtvis inte för arbetslösa, sjuka, smutsiga arbetare eller för utlänningar.

Vi kastar ut människor från Sverige eftersom deras närvaro inte tillför de redan besuttna någon ytterligare inkomst eller förmögenhetsökning. Att de har bott här sedan barndomen, kanske hunnit gå i svensk skola i 5-10 år, knappast kan det språk som talas i deras forna hemland bryr man sig inte om. De belastar ju det utrymme i den offentliga ekonomin som skall tas i anspråk för skattesänkningar.

Sverige leds av en samling egoistiska blindstyren!

Blindstyren, därför att de inte ser vartåt ett samhälle med ökande klyfter går.

Visst, man kan hålla styr på befolkningen en tid med fler och strängare övervakningslagar.

Men hur länge?

När kommer de politiskt motiverade dödsskjutningarna i Sverige?

När kommer det meningslösa våldet med full kraft till vårt klasssamhälle?

Centerpartiets och Folkpartiets ungdomsförbund har kastat fram förslaget att de två partierna skall gå samman.

Det är ju logiskt egentligen.

Centern har ju ursprungligen med gamla lantmannapartiet varit ett parti på den yttersta högerkanten. Deras politik de senaste 5-6 åren har ju visat på att de gått tillbaks till de rötterna, visserligen i Stureplansmiljö men med de tankarna i alla fall.

Folkpartiet har med Leijonborg och Björklund manövrerat sig till en stark position längst ut till höger. Till höger om snorungarna hos SD/BSS.

Så varför inte?

Det är ju ett utslag av ärlighet hos de partierna.

Så för svenska folkets skull: Gå samman där ute på den yttersta högerkanten!

Den debatt om överviktiga människors hälsa som startats de senaste dagarna blottar ett mycket intressant problem. Nämligen: Hur långt skall solidariteten med medmänniskorna gå?

Om jag medvetet riskerar min hälsa på ett eller annat sätt, för att tillfredsställa mina drifter eller omgivningens krav, skall jag då ensam ta ansvar för konsekvenserna?

Om konsekvenserna blir positiva för mig tar jag antagligen själv åt mig belöningen, men om det går illa?

Skall verkligen andra betala för min misslyckade bröstförstoring om jag är kvinna?

Är det inte mitt ansvar om jag glufsar i mig så mycket mat att min hälsa hotas?

Visst är det bekvämt att skylla på andra eller på gener, men är det ärligt?

Om jag som politiker eller företagare tar en, som det visar sig, för stor risk, skall jag, mitt parti eller det företag som jag representerar ta hela ansvaret för resultatet eller skall omgivningen betala kalaset?

Går det bra kammar naturligtvis jag, partiet eller företaget hem vinsten, men om det går illa?

Kan jag låta bli att skrika på samhällets stöd?

BP tog en del risker härförleden utanför USA:s kust, men kommer inte/vill inte  ensam att klara av att återställa vad de ställt till med.

Svenska banker krävde och fick samhällets stöd för några år sedan efter att ha tagit alltför stora risker.

Är det rätt?

Är det inte så att alla måste lära sig att tänka efter ordentligt innan?

Vi människor har flera språk.
Vi kommunicerar med tal och med skrift.
Men vi har fler språk än så, även om man i datoråldern tycks inriktad på de två ynka språken.
Vi använder kroppsspråket.
De flesta djur är riktigt bra på detta. Människan har kanske glömt att det är ett vanligt sätt att förmedla tankar och känslor, men vi använder det i alla fall.
Ett språk, som vi av någon konstig anledning har fått för oss att vi skall tysta, är doftspråket.
Vi lägger på en tung doft från Unilever eller annan kemijätte och hoppas att ingen skall förstå vad vi signalerar.
Vi blir falska som varelser.
Varelser som man inte kan lita på.
.
Det lilla ofödda barnet hör ljud och reagerar på dessa.
Men barnet får också andra signaler från modern via moderkakan.
Signaler som innehåller kemiska meddelanden.
Meddelanden som avslöjar hur mamma mår.
Så föds barnet till en värld med en myriad av signaler med ljus och ljud.
Den kloka förlossningspersonalen lägger barnet på moderns mage eller vid hennes bröst så fort det är möjligt. Anledningen är att barnet skall få närheten av modern, känna moderns doft.
Denna doft är viktig.
Den permanentar banden med modern.
Den är tryggheten i en farlig värld.
Men...
Det finns grymma människor som vill bryta de banden genom att maskera lukten av mamman.
Man vill hindra att mor och barn kommunicerar på det, för oss däggdjur, kanske mest naturliga sättet.
Man vill hindra den växande människan från att prata med dofter.
Man vill hindra vuxna människor från att prata med varandra med detta så grundläggande språk.
Varför?