I dagens tidningar på webben berättas det om att regeringen planerar att sänka skatterna ytterligare. Dels för att de stackarna som har arbete/sysselsättning skall få behålla mer, dels för att låginkomsttagarna och de arbetslösa skall anstränga sig mer för att få jobba mer eller skaffa sig jobb.

Vilka jobb!

Var finns de?

Det finns ju inte lönearbeten åt alla.

Då skapar man jobb naturligtvis genom att tvinga folk att arbeta mer.

Eh...

Någonstans går det inte ihop.

Det är klart, om man skapar en kader av tjänstefolk som till svältlön tvingas betjäna de besuttna så blir det lite fler jobb. Inte som det räcker att försörja sig på, men det är ju jobb i alla fall.

Man skapar jobben genom att ge skatteavdrag för hushållstjänster för de som har råd, subventionerade ombyggnader av villan för de som har råd, subventionerade restaurangbesök och subventionerade besök hos hårfrisörskan för de som inte ids laga sin mat själva eller själva klippa hårtestarna. På detta sätt skapar vi en kader av underbetalda arbetare/tjänstehjon.

De där konstiga orden solidaritet och empati gäller naturligtvis inte för arbetslösa, sjuka, smutsiga arbetare eller för utlänningar.

Vi kastar ut människor från Sverige eftersom deras närvaro inte tillför de redan besuttna någon ytterligare inkomst eller förmögenhetsökning. Att de har bott här sedan barndomen, kanske hunnit gå i svensk skola i 5-10 år, knappast kan det språk som talas i deras forna hemland bryr man sig inte om. De belastar ju det utrymme i den offentliga ekonomin som skall tas i anspråk för skattesänkningar.

Sverige leds av en samling egoistiska blindstyren!

Blindstyren, därför att de inte ser vartåt ett samhälle med ökande klyfter går.

Visst, man kan hålla styr på befolkningen en tid med fler och strängare övervakningslagar.

Men hur länge?

När kommer de politiskt motiverade dödsskjutningarna i Sverige?

När kommer det meningslösa våldet med full kraft till vårt klasssamhälle?