Inför valet 2006 lade allianspartierna upp strategin för hur man skulle styra Sverige.

Redan långt före valet hade Folkpartiet lanserat idéerna.

Man skulle dela upp medborgarna efter 80/20 idén.

Tanken var att fjäska för det stora flertalet på de svagas bekostnad.

Det stora flertalet var lyckliga nog att ha ett arbete, de skulle få stora skattelättnader.

De få skulle betala kalaset, alltså de arbetslösa som fick försämrad a-kassa, de sjuka som fick försämrad sjukersättning, de kriminella som fick strängare straff, invandrarna som det skulle ställas större krav på.

De få är också de svaga eleverna, de som misslyckas i skolan, de som inte förstår eller hinner med vad lärarna säger, de som inte kan få tillräckligt med hjälp eller arbetsro i hemmen. Det är de elever som trots att de inte hunnit eller kunnat lära sig tvingas delta i betygsprov. Det är de som lider under för dem meningslösa lektioner och därför stökar i klassen eller skolkar. De vet att de aldrig kan få de fina betygen som leder till jobb.

De eleverna tappar tron på framtiden och trillar i stället in i kriminalitet, alkohol- ochdrogmissbruk och/eller prostitution. De eleverna får ångest, kanske skär sig eller blir suicida.

För att visa sin medkänsla med de eleverna som man med glatt mod offrar, inför man mer krav, mer betyg, merstraff, mer förbud. Man hycklar medkänsla och inför  just sådant som de få eleverna inte klarar av, men som de många elevernas föräldrar applåderar efter som deras barn inte behöver drabbas.

Alliansens politik går ut på att rikta in sig på symtomen och blunda för orsaker.

En synisk politik där man stryker det stora flertalet medhårs och offrar de få och svaga.

Arma elever!

Arma alla sköra!

Arma alla minoriteter!

Det är ni som offras!