Valrörelsen tuffar på med en massa tjafs.

En massa mindre trevliga påhopp börjar komma allt eftersom känslan av att vi inte får komma till makten eller vi kanske förlorar makten infinner sig.

Man har inte tid med viktiga frågor utan det blir mer skitsaker som dryftas.

Det pratas om pensionärsskatter och olika gruppers avdrag.

Det pratas om föräldradagar och lägre moms för besöket hos frissan och på krogen.

Man försöker vrida på statistik hit och dit, väl medveten om att bara de redan troende sväljer sörjan.

Men var finns pratet om de stora frågorna?

Att miljön kraschar är inte spännande längre, så det är en intefråga.

Att minst 8 miljoner människor i Pakistan har fått fly från sina hem och ofattliga lidanden finns framför dem berör inte eftersom de inte är kristna utan muslimer, så det är en intefråga.

Att vi kommer att få ta emot hundratusentals flyktingar, från olika delar av världen framöver, med de krav de måste ställa är inget kul, så det är en intefråga.

Att fler länder skaffar atomvapen och vi är närmare kärnvapenkrig än någonsin ger inga röster, så det är en intefråga.

Inte ens att den politiska kartan i Sverige har ritats om berör.

Jo, det har den!

KD har flyttat sig från yttersta högerkanten till mitten, strax till höger om Socialdemokraterna som har intagit en småborgerlig mittenposition.

Sedan kommer just nu Moderaterna och utanför på den yttersta högerkanten kivas Centern, Folkpartiet och Sverigedemokraterna.

Det är bara att titta på Fp:s och C:s förslag, så ser man att Dansk Folkepartis stategi och åsikter lockar.