I det förra inlägget blev det nog fel i alla fall.

Det är klart att skärpta straff, mycket skärpta straff, kan hindra en del typer av brottslighet.

Min ändrade inställning gäller EKONOMISK BROTTSLIGHET.

Risken att bli upptäckt och de konsekvenser detta har kan säkerligen göra att många manschettbrottslingar avstår.

Däremot tror jag inte att en svartsjuk make  eller en förvirrad eller alkohol/drogpåverkad person tänker till innan han eller hon gör något dumt.

Där är det brott som vanligen sker "utan att hjärnan är med".

Men jag undrar om det verkligen var manschettbrottslingarna/ekonomiska brottslingarna som vår socialminister verkligen ville komma åt?

För i så fall hade det varit en bra idé att kila över till finansdepartementet och ändra på reglerna hur ROT- och RUT-avdragen skall betalas ut.

Men det är väl att begära för mycket?

Tänk om någon skulle ifrågasätta det moraliska i att skattesubventionera en kollegas hembiträde eller hans/hennes nya badrum?