Så tar DN upp betygsfrågan igen.

Några skolor i Fjollträsk tycks ge barnen för höga betyg och några ger för låga betyg.

Vi kan försöka bortse från, att betyget i något ämne av eleven ofta uppfattas som lärarens betyg på individen.

Det är ett visserligen ett högst allvarligt problem, men är något som ingen vill ta i.

Men man har, om jag förstår DN rätt, jämfört elevernas betyg när de lämnat högstadiet med betygen när de lämnat gymnasiet. Så har man förväntat sig att det skulle finnas något samband mellan betygsnivåerna.

Resultatet av någon studie har blivit att vissa skolor ger högre betyg när de slutat gymnasiet än vad barnen hade när de lämnade högstadiet, några skolor ger lägre betyg. Båda förhållandena anses tydligen som skumma.

Men hallå!

Högre gymnasiebetyg skulle ju innebära att gymnasieskolan har fått eleverna att förstå hur spännande det är att skaffa sig kunskaper.

Lägre betyg borde innebära att lärarna inte förmått fånga elevernas intresse.

Under högstadietiden är det ju så mycket annat som är viktigare. Stora hormonpåslaget gör ju att ungdomarna knappt vet vad som är fram och bak. Då kan det nog inte vara spännande med det som en mumie står och predikar vid en kateder. Under gymnasietiden bör de flesta elever hunnit få lite mer ordning på tillvaron.

Det jag tycker är skumt, är de krav man ställer på eleverna. I vissa ämnen, t ex fysik, kemi, matematik,engelska, tycks högstadiekraven var i nivå med vad som på 50-60 talet krävdes i gymnasiet. I andra ämnen, främst svenska, godtar man lägre kunskaper i gymnasiet än vad den gamla realskolan krävde.

Vad gäller kunskaper i svenska språket, är jag egenligen lite osäker, eftersom jag främst grundar min uppfattning på vad jag sett ett antal lärarstudenter presterat när de redovisat kurser inom pedagogikområdet.

Men i det stora hela förefaller det mig som om kraven stegrats vad gäller färdighet.

Men jag tror att man, istället för att oroa sig över betygsinflation, skall fundera över vad man skall försöka få ungdomarna att förstå, inhämta kunskaper i heter det kanske.

Så skall man fundera över om kraven/önskemålen är rimliga med tanke på elevernas utvecklingsnivå och lärarnas förmåga.

Kanske skall man fundera över vilka ämnen som är hjälpämnen eller verktyg för övriga ämnen.

Personligen anser jag att språk och matematik är hjälpämnen som krävs för att man skall förstå de andra ämnena. Det bör alltså funderas extra över hur vi skall få eleverna att behärska dem. Troligen bör en del verksamhet där eleverna får arbeta ensamma i dessa ämnen ifrågasättas och kanske i viss mån ersättas av gammaldags arbete på svarta tavlan för hela gruppen.

Fast det kräver förståss att läraren, dels kan skriva läsligt, dels kan skriva/stava så att eleverna kan förstå.

Pedagogik och framförallt metodik är viktigt men svårt.

Major Björklund har lämnat ifrån sig ett förslag till förändrad gymnasieskola.

Det går kortfattat ut på att gymnasieskolan skall delas upp i yrkesförberedande och högskoleförberedande linjer.

Båda kommer att ha en högre fast intagningsgräns än motsvarande i dag.

Anledningen är att man vill sortera medborgarna efter hur de kan bidra till landet/statens bästa.

Ingen tanke på vad ungdomarna själva vill eller drömmer om. Nej sortering gäller!

Kunde man inte lika gärna föreslå ett slavsystem?

Men är det inte befängt?

Högstadieungdomar, med alla pubertetsproblem då hela tillvaron är i gugning, skall veta vad de skall göra resten av sina liv.

Pojkar och flickor utvecklas olika fort, variationerna inom grupperna är oerhörda.

Att då i högstadiåldern kunna vara redo för att jaga betyg är en rent dum tanke.

Om man nu anser att vi måste höja standarden i utbildningen, räcker det inte med att öka högstadiets och gymnasiets resurser?

Varför inte anställa fler lärare, göra undervisningsgrupperna mindre, minska pedagogernas administrativa börda så att de får tid att hjälpa varje enskild elev?

Hela skoldebatten tycks gå ut på att redan tidigt förbereda ungdomarna för arbetslivet.

Men har vi inte missat en viktig sak?

Vi lever inte för att kunna arbeta.

Vi arbetar bara för att kunna leva.

Jag är orolig för att vi håller på och kastar bort det förtroendekapital som rättsstaten har skapat under det senaste århundradet.

Det jag tänker på är polisens interna utredningar som nu debatteras, frågan om domares och nämndemäns eventuella jäv i bl a The Pirate Bay målet, avlyssningen och kontrollen av telenät och datanät, kameraövervakningen av snart varenda plats i samhället, övervakningen av vad vi handlar med hjälp av diverse betalkort osv.

Vi ser hur ungdomar, som snart skall vara vuxna ansvarstagande medborgare, inte längre litar på polisen och rättsstaten.

Vi kan börja skönja ett "vi och dom-tänk".

Om vi inte passar oss väldigt noga får vi större motsättningar än de som vi redan ser i en del områden kring storstäderna med ungdomskravaller, Reclaim the city-rörelser, autonoma grupper mm.

Jag tror att vi är inne på en mycket farlig väg.

Det är en väg som den förra regeringen började färdas på. Den nuvarande fortsätter med glatt mod i samma riktning.

Vi måste tänka till innan det är försent att vända.

Att bygga upp ett förtroende för samhället och staten är mycket svårt och tar lång tid.

Jag önskar jag hade tid.

Tid.

Tid att slösa på mina nära och kära.

Tid att ösa över alla jag möter.

Tid att leva.

Tid som inte bara rinner ur mina händer.

En påse med extra tid.