Enligt nyheterna, om jag nu uppfattade det hela rätt, så skall vi pensionärer få lägre skatt nästa år.

Det skall bli hela 100 kronor per månad som bäst.

Dvs för oss med riktigt låg pension.

Det är ju valår på gång och varje röst kan ju vara värd en lånad krona.

Men jag är nog väldigt grinig och otacksam!

1000-1200 kronor/år är för mig en väldigt massa pengar.

Särskilt när man tänker på att riksdagsmännen och deras kompisar säkt sina skatter med 25-50 gånger det beloppet. Med lånade pengar!

Som skall betalas av de som är unga nu.

Så den allmosan kan lika gärna vara.

Förlåt mitt gnäll och min otacksamhet, men nog vore det bättre med en liten skattereform där var och en betalar skatt efter förmåga och inte efter brist på inkomster.

Det skulle visserligen innebära att de med högre inkomster fick betala mer i skatt i procent räknat (och även i kronor räknat), men det står nog jag ut med.

Och kanske kan Sverige åter få sunda statsfinanser.

Jag får väl fortsätta att samla svamp och bär till vintern och fortsätta att ha kaniner till mat.

Det gick bra för de flesta under senaste världskriget och det går nog fint nu också.

Nackdelen med att bli äldre är att man så gärna "målar fan på väggen".

Jag har så lätt att se allt elände och bara gnälla.

Jag har fått så svårt att se lösningar som är bra för människorna.

Men jag fortsätter så, för nu har jag vant mig till det. :-)

Om jag har förstått saken rätt så har det sk utanförskapet ökat enormt med nuvarande regering.

Den gamla var duktig på det med, så ingen skall slå sig för bröstet.

Utanförskapet betyder egentligen arbetslöshet som leder till sysslolöshet som leder till missbruk som leder till kriminalitet. Vi låter en enorm resurs av egen-energi och egen-vilja hamna på soptippen. Unga och gamla hamnar i skiten, vare sig de vill eller inte. Det är nästan omöjligt att på egen hand ta sig ur det hela.

Vi försöker reda upp situationen genom att fixa till fler poliser, när det är arbeten för de som kommer fel som behövs.

Vi skär ner på komvux när det är fler utbildningsplatser som behövs. Jo jag vet, regeringen har vaknat lite grand och skjuter till resurser för 10 000 komvuxplatser. Men mellan 2006 och 2008 sjönk antalet platser från 142 000 till 100 000.

2006 fick 13 000 arbetsmarknadsutbildning 2008 fick 4000. Man har vaknat till lite och skjuter till 1000 platser.

Jo då visst är det åt rätt håll. Med lite tur kanske det blir fler som slipper sysslolösheten. Men allt sker förståss till valåret 2010.

Kommuner och landsting får till valåret en liten extra slant för att man inte skall behöva avskeda så mycket personal, samtidigt som man har minskat kommunernas och landstingens inkomster bl a med hjälp av det sk jobbavdraget.

Jag kan inte hjälpa men att man skyller på att vi inte har resurser och att de fria marknadskrafterna skall fixa det hela är, så vitt jag förstår, skitsnack.

Man får ju gå ut på marknaden och låna pengar för att kunna genomföra skattesänkningarna som kommer. De skattesänkningar vi har sett och kommer att få se blir till sparande, inte till konsumtion som kanske behövs i en stagnerande ekonomi. Det blir så när man satsar på de grupper som redan har.

Statsskulden är uppe i över tusen miljarder ( 1 049 890 146 984 SEK 31/8). Som skall betalas tillbaks av kommande generationer. Jag undrar om inte regeringen målar in sig i ett hörn.

Inte vet jag om den rödgröna alliansen kommer att göra ett bättre jobb. Kanske-kanske inte.

Men jag vet att det blir mycket svårt att få tillbaks livsviljan hos de som hamnat i missbruk bl a pga arbetslöshet och det där utanförskapet som var det stora i förra valet.

Jag förstår att vi i många år kommer att få dras med ungdomsgängen som ställer till, med annan kriminalitet, med missbrukande unga och gamla.

Det gick fort att förstöra, men det kommer att ta tid att bygga upp ett välfärdssamhälle igen. Ett samhälle där vi satsar rejält på de unga som nu får ta smällen från giriga företrädare från banker och annan närighet.

Visst det kommer att kosta skattehöjningar för alla, skärpta lagar för finanssektorn, socialisering av vissa funktioner i näringslivet osv.

Jag är rädd att vi måste ta den smällen.

Det gick efter förra gången vi hade en borgerlig regering. Då raserade man ju mycket på några få år, men vi kom ur det hela så småningom.

De skrivs och pratas fn en hel del om huruvida skola och vård skall vara privat eller offentligt.

Först måste vi hålla i minnet att nästan all vård och nästan all skola finansieras med skattemedel.

Någon privat skola eller privat sjukvård är det knappt värt att tala om.

Vad vi skall fundera över är varför den sk privata skolan eller den sk privata sjukvården kan generera sådana stora överskott.

Belastas den offentliga verksamheten med stora administrativa kostnader som den privata inte behöver?

I så fall finns ju lösningen att vi sparkar en massa politiker och administratörer och/eller förändrar bokföringssystemet.

Är den privata administrationen mer effektiv, dvs den offentliga mer inkompetent?

Tja, då lutar det återigen åt att sparka tjänstemän och politiker.

Finns det några andra kostnader som den offentliga verksamheten har, men den privata slipper?

I så fall bör detta också åtgärdas.

Är det så att man inom privat verksamhet driver personalen hårdare, alternativt offentligt anställda går och slöar?

Då skall detta fram och åtgärdas.

Är den privata verksamheten av sämre kvalitet?

I så fall skall detta upp i ljuset. Samma kvalitetskrav måste ställas.

Jag har inget mot privat verksamhet, men då skall den vara privat. I dag är det fråga om offentlig verksamhet i olika former. Någon verklig privat sjukvård eller skola och barnomsorg handlar det ju inte om.

Det sticker väldigt i ögonen, när en privat skolkoncern i bekantskapskretsen genererar stora överskott, eller t ex Sankt Göran redovisar en vinst på en kvarts miljard om man får tro media.

Det är pengar som skattebetalarna kunde ha satsat på t ex bättre järnvägar i stället för att hälla ned i aktieägarnas fickor.

Visst kan det vara bra med konkurens, men det skall vara på samma villkor.

Så frågan är nu: Vad är det som skiljer och hur skall det rättas till?

Som debatten förs nu verkar det som om Sveriges kommuner och landsting styrs av en samling inkompetenta politiker och tjänstmän.

Så är det väl inte?

Skolan är en stor del av själva livet för våra barn och ungdomar. Och för alla vuxna som av eget intresse eller tvång tillbringar en stor del av sin tid där.

Men varför göra den till en plåga?

Varför gör man inte allt för att detta underbara, att lära sig nya saker OCH sammanfoga det med sådant man redan kan och skapa en meningsfylld helhet därav, skall vara lustfyllt?

Som det nu är, skall lärare tvingas konstruera prov för att mäta elevernas kunskaper OCH därmed sin egen förmåga att fånga elevernas intresse för ämnet ifråga. Eleverna tvingas trycka in en mängd fakta i sin faktiskt riktigt dåliga databas dvs i sin hjärna.

Men mäter proven kunskap eller bara data? Vad berättar betygen egentligen? Skapar vi bildade människor på båda sidan av katedern eller bara utbildade robotar?

Det är skillnad.

De flesta pedagoger accepterar att man inte kan lära ut kunskap, man kan möjligen göra det enklare för eleverna att lära in. Dvs om det verkligen är kunskap man sysslar med, så det inte handlar om datarabbel á la Björklunds skola.

Min tro är, att vill vi skapa soldater som bara gör utan att reflektera, då skall vi hoppa på major Björklunds skolidéer.

Men vill vi skapa bildade människor med verklig kunskap, då får vi nog ta och göra den sk flumskolan lite bättre, ge den ökade resurser, fundera lite över varför vi använder de penningar, som man skulle kunna sänka skatten med, till den, enligt min mening, så viktiga skolan.

Det oklart tänkta är det oklart skrivna, men jag måste få någon rätsida på mina, kanske grumliga, skolgrubblerier.

Jag förstår inte!

Det rapporteras på radio och i tidningar om rena kravallerna runt om i Sverige. Om man skall tro media, så befolkas Sverige av snälla medelålders och gamla människor samt av ungdomar som tycks vara en mobb allesammans.

Men varför lyfter man inte fram positiva unga människor?

Nästan alla unga är ju ordentliga varelser med ansvar för sig själva, för andra och för sin omgivning inkl miljön på jorden?

Vad vi får veta om, är mest elände.

Och det är ett elände som likt en virussjukdom tenderar att infektera hela samhällskroppen.

Varför all denna oro hos de unga och förstörelse av enskild och gemensam egendom?

Varför?

Hur skall vi få stopp på eländet?

Är det framförallt invandrarungdomar som inte fått fotfäste här, eller är det normala svenska ungdomar, vars mor- och farföräldrar med gemensamma krafter försökt bygga en trygg tillvaro, som förstör?

Är det så, att vi inte har förklarat tillräckligt tydligt att ett samhälle bygger på att vi tillsammans skapar en ljusare framtid?

Har vi inte i skolan och i hemmen förklarat för ungdomarna, att man tar hänsyn till varandra, att man bryr sig om varandra och att man inte förstör för varandra?

Har vi inte lärt våra unga det där lilla ordet empati, och vad det innebär?

Har vi skapat ett samhälle där allt har serverats för ungdomarna av någon annan, allt från daghemmet genom skolan och sedan till något där de lämnats vind för våg?

I alla händelser har det blivit fel för oss alla.

Men vad gör vi nu?

Som delägare till svenska staten har jag och DU ett ansvar, ett ägaransvar!

Jag sitter och tittar igenom en del grumligt som jag har bloggat om.

Då slår det mig en sak.

Nästan hela tiden gnäller jag om vad politikerna gör eller inte gör, vad andra människor gör eller inte gör, hur andra tänker eller inte tänker.

Men vad gör jag egentligen själv?

Varför har jag, liksom alltför många medresenärer på färden mot gropen, fastnat i någonannansamhället?

Någon annan skall fixa allt, bara inte jag.

Folk gnäller på fackföreningarna, men inte blir man aktiv inte.

Vi gnäller om klimatet OCH miljön, men gör vi själva något som betyder något?

Vi gnäller på de stackars rikspolitikerna som har fullt upp med att skaffa sig goda inkomster, (nu var jag där igen,) men ger vi oss in i politiken själva?

Nej, det är någon annan som skall göra jobbet.

Någon annan skall ta hand om våra barn och åldringar, någon annan skall fixa jobb åt oss, någon annan skall fixa den inre och yttre miljön, någon annan skall ge oss en rejäl pension, någon annan...........

Jag skäms......

.

OK, jag vet att det grumligt skrivna är det grumligt tänkta.

Men hur kommer det sig att jag har slutat ta eget ansvar för mig själv OCH min nästa?

Och hur skall jag göra nu?

Tror jag tar en bärplockare och en hink och samlar ihop lite lingon så har jag åtminstone själv fått ihop något till rågflingegröten. 

Återigen bränder och förstörelse i bostadsområden.

Ungdomsgrupper drar runt och ställer till.

Varför detta?

Jag kan inte svara, men kanske kan jag få lufta några av mina misstankar och fördomar?

I ett samhälle där man inte finner någon mening med tillvaron kan man kanske ta till sådant här. Man kan bli offer för sin egen frustration och/eller ditresta bråkmakare.

Bakom sig har man sk utanförskap, arbetslöshet hos anförvanter, dålig betalning för de som till äventyrs har jobb, bristande delaktighet i vardagen (man tillhör kanske dagisgenerationen), bristfälliga språkkunskaper, kommuner som inte har möjlighet eller ens vill rusta upp segregerade bostadsområden osv.

Framför sig ser man samma elände. Inget arbete, trångboddhet, förslummning och inte minst känslan av att vara stämplade som boende i Rosengård, Gottsunda, Rinkeby och vad nu områderna heter. De som har ork och möjlighet flyttar från dessa områden. Kvar blir då de som inte ser annan utväg än att förstöra.

Det finns politiker i kommunerna som ser problemen, ser vissa möjligheter att göra något, men de kan inte, får inte. Pengar saknas. Bostadssubventioner är inte tillåtet av politiska skäl. Samhället skall av politiska skäl inte blanda sig i sådant där den privata sektorn kan agera.

Så blir det som det blir: Ett brun-svart mörker, endast upplyst av polisbilarnas blåljus, sänker sig över samhället.

Vi kanske förstår något av varför det har gått snett, men VAD och HUR SKALL VI GÖRA NU DÅ?