Alla inlägg under januari 2009

Av A.H. - 29 januari 2009 10:10

I mina försök att förstå de politiska partierna har jag nu fastnat på Miljöpartiet. Kanske inte så mycket att bry sig om som parti, men det finns ju i alla fall.
Partiet föddes om jag har förstått saken rätt ur miljörörelsen i slutet av 1900-talet. Tanken var väl att man skulle vara en kraft som tvingade övriga partier att ta miljöhänsyn.
I början fann man en intressant plats mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Där kunde man få röster från de som tröttnat på betonghäckarna i de omgivande partierna.
Med byte av språkrör lyckades man skaka av sig vänstertankarna och tyvärr också miljötankarna. Men vad gör man inte för chansen att få sitta med vid den sk köttgrytan?
Så kvar blev ännu ett mittenparti, ett parti som i kommuner och landsting med förkärlek samarbetar med de sk allianspartierna.
Det samarbetet är kanske naturligt för ett nu mer flumborgerligt parti.
Att centerungdomarna med förakt för inte så många valrörelser sedan talade om miljönissar har man förträngt.
Samarbetet med socialdemokratin på riksplanen är kanske inte heller så konstigt med tanke på den kraftiga högerglidningen hos socialdemokraterna och inte minst den så kära köttgrytan.
Men om man skall vara ärlig:

Har de någon som helst berättigande så urlakade och ministerplatskåta som de har blivit?
Varken den omgivande miljön på jorden eller den sociala miljön i vårt samhälle tycks ju vara något som man prioriterar, vad jag har kunnat se.

Av A.H. - 28 januari 2009 17:57

Det där i rubriken skulle föreställa latin.

En fransk matematiker och filosof vid namn René Descartes som levde under första halvan av 1600-talet brottades med frågan om man egentligen existerar som person eller kanske bara är en person i någon annans dröm. Han kom fram till en sats eller bevis eller vad man nu skall kalla det. Jag tänker, alltså finns jag till. Det som jag har tänkt  att det står i rubriken.


Om jag börjar fundera över mitt eget tänkande, blir jag osäker om jag existerar eller endast är en figur i en annan persons fantasi. Det är ju så enögt och ibland rätt flummigt. 

Ett sätt att få styrsel på det som till äventyrs finns mellan öronen är att skriva ned tankarna. Men varför besvära andra med eländet? Man kan ju ha en privat tänkebok som ingen får/behöver läsa.

Det är då finessen med en sådan här blogg kommer fram. Om andra människor skall läsa det så känner åtminstone jag, att det som skrivs måste formuleras så att läsaren förstår. Den gamla sanningen: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, alltså. Om jag nu nödvändigtvis måste bli av med det som jag ältar och som hindrar nya tankar så måste andra kunna förstå mina tankeförsök. Helst av allt skall de kunna bemöta det hela. Kanske kan en sådan där fruktbar dialog typ Sokrates uppstå. Vilket kan leda till ny kunskap och kanske rent av det där svåra som heter bildning. 

Dessutom leder det till en viktig sanning för många bloggare nämligen:

Jag skriver, alltså existerar jag!

Fast då måste det till att någon reagerar på det jag skriver.



Av A.H. - 27 januari 2009 09:03

Fast jag är fortfarande lycklig över att jag kan se, höra, känna, förstå, osv

Fast det där med att förstå är det kanske lite si och så med.

I alla fall när det gäller mig. Den sophög som döljer sig innanför skallbenet är inte till så mycken nytta.

Tyvärr är jag nog inte så ensam med problemet.

De politiska vindmätarna rapporterar att det går utför med socialdemokraternas populäritet bland väljarna. Blocken ligger nästan jämsides säger man.

Tänk så annorlunda det hade kunnat vara om den politiska adeln hade funderat en smula efter valet och ännu hellre långt långt innan förra valet. Man kanske kunde ha tagit fram visionerna igen. Visionerna om ett samhälle där vänskapskorrumptionen var bannlyst, där man verkligen lyssnade på andras idéer och inte visade oförställd glädje när meningsmotståndare lämnade partiet. Visioner om ett jämlikt samhälle där man visade solidaritet med dem som inte kunnat fungera så bra i samhället, där man brydde sig om barn och gamla, sjuka och svaga på olika sätt. Visioner om ett rättvist samhälle där inte egennyttan satt i högsätet.

Men nej då!

Man satt väl med båda händerna alltför djupt nedstuckna i den sk syltburken.

Väljarna har börjat förstå. 

De flesta av dagens nerskärningspaket för välfärdsprogrammen, sk reformer,  var förberedda  på den tidigare regeringens tid.

Så visar väljarna fram sitt förakt genom att rösta på de öppet egoistiska partierna i Pirayaklubben. Det gör ju ingen skillnad! 

Har någon hört ordet politikerförakt förut?

Även ett litet barn kan ju förstå att om man visar att man föraktar de vanliga människorna, betraktar dem som en skock får, så får man förakt tillbaka.

Förr sade man: Som man sår får man skörda!

Men jag är väl alldeles för gammalmodig som kan tro på sådant skrock? 

Av A.H. - 26 januari 2009 08:57

Jag lever i dag också!

Vilken underbar spännande känsla att få vakna och konstatera att man lever.

Visst, krämpor och ekonomi, krig och elände, men i alla fall........

Hela livet känns ibland som en stor-helg!

Jag hänger med ett tag till.


Men det får kanske vara måtta på lång helg, så i går kväll åkte julgranen ut.

Jag hoppas att kaninerna i ladugården uppskattade de långa C-vitaminrika gröna skotten.

Men lite jul är kvar i alla fall.

Än har vi inte rasat pepparkakshuset.  :-)

Det får vara tills kommande lördag eller söndag. 


Av A.H. - 23 januari 2009 19:56

I bland hör man uttrycket: Makt korrumperar.
Jag tror att man då menar att har man väl fått någon makt, så gör de flesta allt för att få behålla den och stärka den.
Om en person från första början velat ha makt för maktens egen skull blir det extra allvarligt. Sådana personer kan bli farliga för oss andra när de ger sig in i politiken.
Vi väljare vill gärna se människor som vi kan kräva mer av än vad vi kan av en vanlig människa när vi ger dem förtroendeuppdrag.

Jag uppmärksammade Mona Sahlin i ett TV-reportage som rörde frågan om varför ungdomar inte intresserade sig för politik. Det var för mer än trettio år sedan.
Bland de många politiskt engagerade ungdomarna svarade en SSU-are, Mona Andersson, att hon ville ha makt. Inte att hon ville hjälpa till att förbättra världen, som vi gamla SSU-are skulle ha sagt.
Nej hon ville ha makt. Punkt.
Jag minns att jag reagerade. Så hade inte jag lärt mig säga på Bommersvik. Så sa vi inte på SSU-distriktet på Upplandsgatan.
Men Monas väg mot makten stöttades av familjens vänner, som delvis var samma som satt i partiets maktapparat. De gillade väl tonen?
Nästa gång som jag reagerade extra illa var vid den sk tobleroneaffären. Inte så mycket över hennes dåliga smak. Även jag hade nog köpt den översötade Schweiziska trekantiga mjölkchokladen till mina barn när de var små. Nej det var att Schweiz då var det sista västeuropeiska land som ännu inte hade förbjudit kadavermjöl som kofoder. För mig visade det på dåligt omdömme och bristande omsorg om barnen att utsätta dem för risken att smittas.
Sedan reagerade jag över hennes parkeringsböter. Inte för att hon lät dem gå till kronofogden pga av att hon var en slarva eller inte ansåg att ekonomin angick henne, utan för att det var så många felparkeringar.
Regler och lagar var tydligen till för att hålla populasen i schack. Hon ansåg sig inte behöva ta hänsyn till sådant.
Inte blev det bättre av att hon sedan försvarade sig med att han ju bara var en vanlig småbarnsmorsa. Med klädsamma tårar i ögonvrån.
En slug marknadsförare av Mona!

Jag är kanske inte rättvis mot en person som har fötts in i makten, som verkar ha gift sig med själva maktaparaten. Men hon har rensat ut de som inte är mjuka nog i ryggen, så hon behöver inte frukta något därifrån. Makten stöttar henne och gör som hon vill.
Det som skrämmer mig är att samma misstag har gjorts förr, på 20-talet i Sovjet, lite senare i Tyskland.
Även om den man stöttar kanske inte verkar höra till begåvningseliten direkt, så kan den personen vara slug, kanske en långsint maktmänniska.
Jag förstår inte annat än att man aldrig får lita på giftormar.


Jag är kanske orättvis. Mona Sahlin är nog bara som andra politiker. Det är nog extra svårt för kvinnor i partiet. Men..........


Det kan ändå inte hjälpas, oron är stor. 

Av A.H. - 22 januari 2009 10:13

Jag blev så till mig av att få vara elak att jag glömde att klistra in själva inlägget nyss, men här kommer det:


Så skönt det var att gnälla igår.
Blev så uppåt att jag glömde skriva rubrik.
Men vi tar Mona Sahlins parti i dag.
Få se om jag kommer ihåg rubrik.
Socialdemokraterna har hamnat i opposition.
En lite skrämmande och ovan situation. För maktapparaten.
Man märker det tydligt på de analyser av valresultatet som de har gjort.
Aldrig en tanke på att väljarna kanske straffade partiet för högervridningen. En rad av de sk reformer som nuvarande regering genomför var ju redan förberedda hos den gamla regeringen.
Eller för alla affärer som maktfullkomliga partifunktionärer pysslade med.
Vad kostade det t ex att en ungdomsförbundsordförande var ute och söp mitt i valrörelsen och dessutom gav sig på en krogvakt tillika invandrare?
Hon blev sedan försvarad av en dyr kändisadvokat.
Sådant svider i ögonen på väljarna.
Vi väljare är trots allt en smula moralister.
När jag för förfärligt många år sedan började på realskolan var bland det första jag fick lära mig:
Nobless oblige! dvs Adelskap förpliktar vilket på modern svenska betyder att syns man så ställs det större krav på en.
(Har för mig att Mona Sahlin senare gick i den skolan. Synd att hon inte fick lära sig det)

Om Vänsterpartiet hade haft en bara lite klokare partitopp som förmått kasta ut Ohly m fl troende, så hade Vänsterpartiet fått den väljarströmmen. Nu fortsätter de som ett pajasparti som ytterst få tar på allvar. Tyvärr!

Nej jag fortsätter att suga på den här karamellen tills i morgon.
Då skall jag vara riktigt elak mot fru Sahlin tror jag.
 

Av A.H. - 22 januari 2009 10:11

Av A.H. - 21 januari 2009 09:33

Nu har jag inte varit elak i min blogg på flera dagar.
Vad har jag fått för det?
Magsjuka!
Bristande fantasi!
Nej åter till det som är mitt riktiga jag.
Alltså en sur, gnällig och allmänt otrevlig person.
Låt mig få gnälla om partiledare och partier ett tag. Sånt tycker jag är kul.

Vi börjar från vänster.
Lars Ohly och hans vänsterparti.
En liten sekteristisk partiledning som leder en del frustrerade människor.
Människor som med rätta är frustrerade över en massa orättvisor i samhället.
Men hur börjar karln som partiledare?
Jo som en djupt troende för han fram att han är kommunist.
Detta säger han när han borde veta att det han menar med kommunist,
inte är vad resten av svenska folket menar.
Ingen klok början, men är man troende så är man.
Dessutom så skall andra rätta sig efter honom. Punkt!
Sedan rensar han ut alla som inte tänker som han.
Det fanns inom Vänsterpartiet en samling människor som ansåg att partiet
borde anpassa sig till verkligheten en smula.
De insåg att högervridningen hos den socialdemokratiska partiledningen var världens chans.
Nu kunde man plocka väljare från socialdemokraternas vänsterkant.
Ett vänsterparti på 15-20 procent eller kanske mer låg inom promenadavstånd.
Men icke!
De som inte tror på rätt sätt skall bort!
Såvitt jag förstår måste karln vara särdeles ointelligent eller också betald av socialdemokraterna.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10 11
12 13 14 15
16
17
18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok


Skapa flashcards